Lexie

Torsdag 30th Juni 2016

Hello Fellow Earthlings

Hoppas att allt är bra med er! Måste bara säga ännu en gång ett stort tack för att ni läser min blogg! Även om jag var nära att inte skriva någonting idag lyckades jag hitta en vilja. Ni motiverar mig att skriva och att skriva hjälper mig att reflektera och motivera mig till en ljusare framtid. Så tack så mycket allihop. Även om det är bara en person som läser, tack

Dagen är kommen när jag kommer att berätta om gårdagens permission! Många nya saker i en miljö som jag borde vara van vid, men det visade sig att vara inkorrekt.
Vid 13:00 pm kom mina föräldrar och hämtade mig. Hade just kommit ut ur vilan och haft en rätt jobbig lunch så det var bara skönt att se dem. Såklart lyckades de få mig att skratta och le medan de körde mig runt som galningar till bilen (Pappa må ha körkort men när det kommer till rullstolar kan man undra, hahah). I bilen pratade vi lite om allt möjligt som vad som händer på Mando och..ja, generellt livet. Sedan anlände vi till ett centrum som inte ligger så långt bort från där jag bor. Vi behövde köpa lite saker för mitt mellanmål eftersom dagens stora permission kommer tsker över en måltid för första gången. Mina föräldrar ville försäkra sig om att det inte blir allt för stressigt och ville därför att produkterna var detsamma som de vi får på Mando. (Tack ännu en gång!)

Men när man ändå är där, varför inte försöka leva ett litet normalt liv? Så den 18-åriga tjejen blev skjutsad runt i centrumet och fick titta i lite olika affärer. Vilken lyx va!? Tycker jag iallafall. Jag försökte mitt bästa för att undvika blickar från andra och tittade mest i affärer efter vad som fanns eller annat. Men efter tag frågade jag min mamma om det var många som stirrade på mig, och till min shock visade det sig att jämfört med hur det var förut ( alltså utan rullstol) stirrade färre människor på mig nu. Man tror att folk skulle stirra mer på en när man är i rullstol. Såklart hade min mamma en förklaring vilket var att troligtvis stirrar färre personer eftersom jag ser sjuk och därför är det inte konstigt att jag sitter i rullstol. Och där sitter man och känner sig frisk och allt..

Hittade lite saker medan vi tittade runt. Fick lite inspiration för mitt rum, hemma allstå inte mitt sjukhusrum som påminner mig om “ The Shinning”. Har alltid älskat kristaller och i en affär fanns det “väx din egna” kristaller. Jag vet vad jag ska göra nästa gång jag är där. Fanns i olika färger desvärre så kommer valet inte vara enkelt. Det fanns också i samma affär behållare som såg ut som experimentflaskor som bara är ett måste! Men vi får se vad som händer. Fanns mycket roligt att se. Tyckte ändå allt var som vanligt, minus rullstolen då. Men annars som vilken dag som helst i det centrumet. Tiden flyger som sagt snabbt när man har det trevligt och roligt så sedan började vi röra oss mot en ICA Kvantum för att köpa melliset. Trodde det skulle vara jobbigt att vara i en mataffär och se all den mat som antingen jag brukade äta eller ville alltid ha men fick inte för anorexian, men det var det inte alls. Skrattade och hade lika roligt som tidigare. Däremot märkdes det lite att jag har varit isolerat från mänslikgheten eftersom när jag satt i rullstolen själv sjöng jag högt och tydligt på “ They see me rollin, they’re hatin” utan att tänka på..ah..den sociala normer om man ska uttrycka sig fint.

Med tanke på hur bra allt annat hade gått tänkte jag att komma hem och äta skulle vara jättelätt och inga problem alls. Och så kom jag hem. Medan vi stod i köket tillsammans och förberder mellanmålet hemma pågår ett krig i mitt huvud. Kriget var lika hemskt som WWII där jag verkligen fick hålla i mig för att göra saker jag brukade göra. Till exempelvis när jag gjorde kaffe till mig själv fick jag stirra på kaffet som en besatt eftersom annars hade jag börjat vandra runt i huset. Jag brukade gå runt hemma medan kaffeet bryggdes för att delvis få steg på min stegräknare och för att förbränna. Men jag lyckades stå still, ta kaffet och gå in till mina föräldrar igen. Inne i köket började städa undan demonen komma fram vilket fick min pappa att säga till mig till slut, vilket jag gjorde. (Tack!) 

Vi skulle som sagt äta mellanmålet tillsammans vilket var också lite kämpigt. Delvis för att gamla tankar och minnen kommer tillbaka och just att äta sådär på eftermiddagen hemma var bara det konstigaste i världen. Tack gode gud för att mina föräldrar var där som sagt och pratade med mig medan vi åt. Däremot kände jag också lite stress från dem, vilket är naturligt. Men måste erkänna att även om det känns mer naturligt att äta på Mando, var det så skönt att inte ha massor av personal som påpekar varenda förbannat litet fel man gör.
Det är mycket som hänger på dessa permissioner. Ett fel och vem vad som händer. Det finns massor av känslor, tankar och ett felbeteende som kryper sig fram och man måste kontrolera de och allt annat samtidigt. Det är nästan lite som att man glömmer bort ens rehabilitering, att den aldrig har tagit plats. Man får verkligen påminna sig själv om varför man är hemma. Jag försöker tänka att om jag gör någonting som låter anoreixan att le eller bli nöjd, minskar mina chanser för fler permissioner i närtid och mina behandlares förtroende för mig skulle minska. Jag förklarade detta för min mamma att Mando känns bara som en dröm just då, att inget av det hände och allt är som det var förut. Det var jätte konstigt. Man vill som sagt göra sina gamla runtiner. Att sitta still och bara ta det lugnt var inte någonting jag lät mig själv göra förut. Aldrig! Det skulle städas, fixas och donas och promeneras på sidan. Behövde alltid vara produktiv. Trots detta lyckades jag efter ett tag att fokusera på att vara med min mamma ute på altanen i solskenet. Blev lite nagelvård eftersom det behövdes och lite snack om det vi brukade prata om. Med lite Mandoskvaller vid sidan såklart. Pappa visade saker som de hade hittat medan jag var borta som två böcker med  retrobilder på Södermalm vilket var jätteroligt att titta i. Sedan hade de en överaskning till mig. Den bortskämda ungen (som vet inte vad hon har gjort för att förtjäna ens föräldrar och allt vid sidan) satt och bara stirrade på dem i shock, men sedan öppnade paketet för att hitta två stora fjärliar. Dekorationsfjärliar som jag kan hänga upp i mitt rum. Glädjen bara forsade över mig på grund av vad fjärilarna symboliserar för mig. Jag vet att jag har berättat om att tatuerat mig men inte vad tatueringen ska vara. Jag kan säga så här mycket, fjärlilar kommer att flyga ut i friheten.

Klockan slår 17:00 pm och dags för att göra sig i ordning för att åka tillbaka till Mando. Kändes okej eftersom jag visste att nästa permission ligger nog inte så långt borta. Och för att komma hem, måste jag tillbaka för att sedan kunna rulla bort och säga

“So long! I'm going home!”