Torsdag 29th September 2016
Anorexin vill verkligen göra mitt liv, lik alla andra som har det också, ett rent jävla helvete. Den vill verkligen inte bara vara tyst i en minut eller låta mig va i en sekund. Jag vet att jag bör fokusera på det positiva, som stunderna i helgen, men när man har haft två jättejobbiga dagar i rad där maten har varit en sådan utmaning att viljan att vägra äta är starkare än viljan att leva. Igår hade jag en av de få stunderna när jag verkligen ville vägra att äta. Jag ville verkligen inget annat än att hoppa över måltiderna och inte äta en smula mat. Det kanske låter som en liten överaskning eftersom på bloggen låter jag nog väldigt motiverad hela tiden, vilket en del av mig är, men visst har jag mina stunder av svaghet. Igår var jag arg. Jag var arg på allt och alla. Jag hatade all mat och fann problem med allt som ställdes framför mig. Jag blev utmattatd efter varje måltid eftersom jag fick tvinga mig själv att bara äta. Låter helt konstigt eftersom jag har gjort detta nu i flera veckor och bör ha vant mig vid detta laget, men nej du. Visst är jag inte lika dålig som förut men det betyder inte att jag har en helt frisk syn på mat. För det har jag verkligen inte. Det är fortfarande ett nummerspel blandat med hälsohetsens dominans. Jag fick helt enkelt nog igår. För såhär är det
Jag upplever att rehabiliteringen inte gör någonting annat än att göra mig stor och mer miserabel.
Det är sanningen och det kom fram igår när middagen började närma sig. Jag vill bara vara ärlig på min blogg och säga som det är eller hur jag upplever det. Rehabilitering är långt ifrån glädje fyllda dagar med bara känslan av att man mår bättre. Skämtar du med mig. Det är hårt slit var dag där man hör saker som gör en mer förvirrad än vad man redan är. Såklart kommer det stunder där glädjen tar över men i början är det ilska och sorg som tyvärr är mer dominanta. Självhatet växer mer eftersom man kunde iallafall stå ut med sig själv när man lät ätstörning göra vad den vill. Men helt plösligt ska man bekämpa denna och allt annat på en och samma gång, varje dag, varje timme och i varje andetag. Panikattack hit, panikattack dit. Frustration över andra. Avund av andra. Varför får jag det här när de får det där. Vad har dpm emot mig. Ni förstår nog nu vad jag försöker säga. Det är inte enkelt och arg kommer man att bli. Men om det är någonting jag vet men kanske inte kan förstå än eller inte kan se än är att:
En dag kommer alla de tankar jag har nu inte spela någon roll och jag kommer må bättre än vad jag har någonsin gjort.
2 kommentar(er)
