Söndag 10th Juli 2016
Vad är det med söndagar som får en att känna sig sömnig. Alla blir grymt trötta på söndagar, själva Mando inkluderat. Här ska man sitta och skriva dagens inlägg, efter att ha ätit clementiner, och sover samtidigt som fingrarna skriver ord på tangentbordet. Hörde att det gråa inte har passerat ännu och att Stockholm består mest av gråa moln. Kan tycka det är rätt mysigt när det blir en mörk och grå dag men annars får det ens motivation att sänkas till -100.
Hur mår man då förutom att vara zombiefierad av trötthet? Min mage har börjat bli ännu jobbigare. Förut var den oftast bara svullen för at den var proppfull men just nu har det utvecklats. Jag får som knivhugg i tarmarna som verkar har blivit väldigt mycket mer känsliga än förut. Det är väl inga konstiga symptom om man tänker på vad som händer varje dag och behandlingen. Annars går det som vanligt upp och ner. Ena sekunden är man okej och kan sitta och skratta och nästa sekund sitter man där med världens ångest och anoreixians röst. Samma gamla vanliga allstå. Ska prata med en av mina behandlare idag om hur permissionen gick och eventuella framtida permissioner vilket ska bli interessant. Känns alltid lika konstigt att komma tillbaka till Mando efter en permission för att Mandos miljö och hemmiljön är väldigt olika och att pendla mellan dom båda blir lite kämpigt då och då. Båda platserna har sitt syfte, sina utmaningar och positiva sidor. Exempelvis att hemma må det finnas många triggande saker och demoner men jag kan alltid vara säker på att maten på mitt matschema som jag vill ha kommer finnas där. På Mando kan man lätt bli deprimerad och vill bara att dagen ska ta slut men där har man sina trygga rutiner och behandlare som finns tillhands om man behöver hjälp. Såklart vill man helst vara hemma trots de svårigheter som finns men vid många tillfällen känns Mando mer tryggt. Man känner en viss trygghet här mer än vad man gör på andra platser, beroende på vilka behandlare som är där såklart.
Däremot fick jag en väldigt interessant kommentar om ångest. Fick tipset om att visualisera min ångest till något. Tydligen ska det hjälpa med att kunna hantera det om man ser den som någonting, allstå för att till exempelvis kunna säga till den att dra åt helvete. Har alridg tänkt på att visulisera den förut och tycker det låster som ett väldigt bra teknik. Frågan är bara vad man ska visulisera den till. För när jag upplever att anoreixian och dess allierade börjar ta plats känns det som att någon skäller ut mig, att jag är sen eller måste göra någonting innan det är försent och som om jag har sprungit runt jordklotet. Även om jag skriver här att anorexian pratar till mig är det ofta inte så det fungerar. Det är mer som en känsla och genom att känna den upplever jag att det handlar om just de sakerna. Konstigt? Väldigt. Sen såklart kommer det tankar som inte är mina som är när anorexian pratar, men oftast när den är som värst ger den mig bara obehagligheter. Iallafall tänker jag försöka att visualera denna armé med jobbigheter för att kunna placera ansikten på dessa fega ansiktslösa skuggor. Genom att låta dom vara gömda som skuggor i varje hörn får dom mer makt än vad dom bör ha. Det räcker med den kraft dom redan har över tankarna och känslorna så varför inte minska deras grepp och våga konfrontera dom, face to face. Vilket ansikte det blir för denna armé är frågan som inte har ett svar än. Som jag tidigare sagt får jag fundera lite över det. Jag kanske kan rita dom och hur anoreixian och dess allierad ser ut för mig. Hur jag personligen upplever dom. Eller vad tycker ni?
Från och med imorgon kommer jag att ha varit på Mando i månad. Det är underligt hur snabbt tiden går även om det känns som att jag bara har varit här i kanske två veckor. Någonting annat läskigt händer imorgon. En av mina behandlare går på semester vilket gör mig glad för henne men samtidigt känns det som en del av min säkerhetsfilt blir avklippt. Tänk om det händer någonting? Typ när jag ska ta mellis och tvingas ta läskiga produkter för att andra behandlare vägrar förstå. Vad gör jag då? Jag har som tur en till behandlare som jag kommer att klänga mig fast vid och försäkra mig om att dessa saker inte händer. Men som ni kanske kan förstå är lite obehagligt. Dock ska jag inte vara rädd för någonting som inte har hänt ännu. Vem vet, det kanske går jättebra! Ska snacka lite med henne innan hon försvinner till sommarens ljuva ledighet. Bara för att försäkra mig om funderingar eller få frågor besvarade, likt er! Men också troligtvist för att prata lite eventuella permissioner. Hoppas på det bästa. Blir lite som ett äventyr samt utmaning att gå på permissioner. Pirrig känner man sig samt stressad.
Jag tror desvärre att det blir allt för idag. Jag sitter just nu med mina hörlurar och lyssnar på en Podcast som min behnadlare berättade om när vi åt lunch. Hon tyckte jag bör lyssna på den eftersom podcastens ämnen verkade vara inom mina intressen. Den heter Creepypodden med Jack Werner och jag har just lyssnat klart på avsnitt 34: Svensk Folktro. Trodde först att det inte skulle vara så farligt men när det närmade sig slutet satt jag still och bara stirrade in i paddans skärm av ren rädsla. Den var sjukt bra och jag kommer forsätta lyssna på fler avsnitt! Tack kära behandlare för sömnlösa nätter fram över, nä skämtar bara. Älskar att lyssna och läsa om sådana saker. Monster och spöken. Man blir inte lika rädd för dom när man möter monster varje dag som befinner sig i ens tankar. Djup sagt. Som alltid: Frågor? Ställ de! Funderingar? Jag besvarar varenda en! Finns inga dumma frågor som sagt bara dåliga svar! Tack att ni följer!
1 kommentar(er)
